Den här artikeln behandlar den kirurgiska termen sutur. Suturer kan även syfta på sömmarna mellan huvudskålens ben, eller på fogar i ryggradslösa djurs exoskelett eller skal.Suturer är de stygn som läkare, särskilt kirurger, använder för att hålla samman hud, inre organ, blodkärl och annan vävnad i den mänskliga kroppen efter en olycka eller ett kirurgiskt ingrepp. Suturerna måste vara starka (så att de inte spricker), ogiftiga, hypoallergeniska (för att undvika oönskade reaktioner i kroppen) och flexibla (så de kan träs och knytas lätt). Därtill får suturerna inte låta vätska penetrera kroppen då det lätt skulle kunna leda till infektioner. Två av de vanligaste materialen vid tillverkning av suturer är vicryl och nylon.
Utöver med olika sorters trådliknande stygn, kan vävnader sammanfogas med vävnadslim, ett slags häftklamrar kallade agraffer, samt med ett slags smala plåster ofta kallade steristrip (som är ett varumärkesord).
Resorberbara och oresorberbara suturer
Suturer delas in i två kategorier, dels de som är resorberbara och kommer att brytas ned av kroppen smärtfritt och med tiden försvinner av sig själva, utan ingrepp, och dels de som är oresorberbara och manuellt måste tas bort om de inte ska sitta kvar permanent. Den typ av sutur som används beror på vilken typ av ingrepp som ska göras, där ett avgörande kriterium är kraven som ställs för operationsområdet och dess miljö:
Suturer som ska läggas inuti kroppen skulle kräva ännu en operation om de skulle avlägsnas. Suturer som ligger på utsidan av kroppen kan avlägsnas på några minuter och utan att återöppna ett sår. På grund av detta används resorberbara suturer oftast invändigt och oresorberbara utvändigt.
