Ibland talar man om diakritiska tecken i en vidare mening och räknar ändå in de bokstäver (såsom svenska å, ä, ö) som formellt räknas som egna bokstäver och dessutom apostrofen (’ eller '), accenter och skiljetecken. Detta gör man till exempel i sammanhang då man diskuterar stavning av utländska ord eller tekniska lösningar utan att vilja komma in på (eller känna till) teknikaliteter om hur symbolen räknas i respektive språk.
Ringen i å och prickarna i ä och ö kan i vid mening räknas som diakritiska tecken över bokstäverna a respektive o, vilket tyskar anser om tecknen ü, ä och ö. Anledningen till att man inte har den synen i svenska är att dessa ljud historiskt inte har representeras av diakritiska tecken utan av egna bokstäver som det fortfarande gör hos norska och danska æ och ø. De germanska språken har ljud som inte finns i de romanska och när man övergick från runskrift till det latinska alfabetet lade man i fornnordiska och fornengelska till bokstäverna æ och œ, medan fornhögtyska använde diakritiska tecken på a och e så de blev ä och ö. I samband med införandet av boktryckarkonsten upphörde användningen av æ och œ i engelska, och det första tryckta verket som fick större spridning i Sverige var Gustav Vasas bibel där æ och œ ersatts med ä och ö. Anledningen var dels att bibeln översatts från tyska, dels att Gustav Vasa ville markera Sverige som ett eget land efter upplösningen av Kalmarunionen.
I det svenska språket används inte diakritiska tecken särskilt ofta, men förekommer i tecknet é, till exempel i idé och armé, och en del lånord.
