Kinesisk arkitektur syftar på en arkitekturstil som växt fram i Asien över århundradenas lopp. De strukturella principerna för kinesisk arkitektur har inte ändrats i väsentlig grad, utan skillnaderna ligger på de dekorativa elementen. Sedan Tangdynastin har kinesisk arkitektur i hög grad influerat arkitekturstilarna i Japan, Korea, Taiwan och Vietnam.
Med kinesisk arkitektur avses här arkitekturen fram till introduktionen av västerländska byggnadsmetoder under tidigt 1900-tal. Under hela 1900-talet försökte dock västerländskt utbildade kinesiska arkitekter att kombinera de traditionella kinesiska designerna med modern byggnadsstil, vanligen i form av offentliga byggnader, men med begränsad framgång. Dessutom så har det tryck på utvecklingen och uppbyggnaden av stadskärnor av västerländsk typ lett till att traditionella kinesiska byggnader snabbt försvinner över hela Kina och även efterfrågan på sådana byggnader.
Särdrag
Det finns vissa särdrag som är gemensamma för all kinesisk arkitektur oavsett från vilken region och för vilket syfte man byggt.
Det viktigaste är betoningen av den horisontella axeln, i synnerhet byggandet av en tung plattform och ett stort tak som flyter över denna bas, medan de vertikala väggarna inte betonats i motsvarande grad. Kinesisk arkitektur betonar det visuella intrycket av byggnadens bredd. Palatsen i Förbjudna staden till exempel är till exempel i jämförelse med motsvarande byggnader i Europa tämligen låga.
