Ett valthorn (från tyskans Waldhorn) eller horn (på engelska: French horn, ej att förväxla med engelskt horn) är ett bleckblåsinstrument som utvecklats från det ventillösa jakthornet till signal- och posthornet. I dag används ventilhorn stämda i F och B♭ (se transponerande instrument).
Eftersom dessa två horn har något olika tonomfång och fördelar använder professionella musiker ett så kallat dubbelhorn som består av både ett F- och ett B-horn som delar på samma munstycke och klockstycke. Omkopplingen mellan F- och B♭-systemen sker med hjälp av en extra ventil. Dubbelhornets normala tonomfång är H1-b♭2, följaktligen nära fyra oktaver. Hornister i symfoniorkestrar brukar vara specialiserade på antingen det låga eller det höga registret.
Ventilerna manövreras med vänster hand. Höger hand sticks in i klockstycket, vilket påverkar intonationen, dvs tonhöjden. När man spelar används dock inte handen för att intonera, eftersom det inte blir tillräckligt finjusterat och väldigt opraktiskt, utan liksom gällande andrablåsinstrument används luften och läpparna för att hålla upp eller ner tonen.
Historik
I slutet av 1600-talet utvecklades i Frankrike ett jakthorn med långt, smäckert, cirkelrunt rör med vid tratt och strutformigt munstycke och en på samma gång vek och kraftfull torn, vilket snart gav det plats i orkestern.Valthornet frambringade till en början endast naturtoner, men vid mitten av 1700-talet uppfann hornisten i Dresden
Anton Joseph Hampel de så kallade "stopptonerna" - då handen fördes in i tratten, kunde naturtonerna genom stoppning fördjupas med en halv eller hel ton.
