Mani (från grekiska: μανια, raseri, galenskap, vansinne) är en psykisk störning som tillhör de affektiva störningarna. Mani kännetecknas framför allt av förhöjd grundstämning och uppträder antingen som enstaka episoder eller i samband med en affektiv sjukdom i återkommande skov. Maniska episoder ingår i bipolär sjukdom typ I och kan förekomma vid schizoaffektivt syndrom.
En lindrigare variant av mani kallas hypomani. De grundläggande symtomen är desamma som vid mani, men de är mer begränsade och inte förknippade med påtaglig funktionsstörning eller övergående till och med förhöjd prestationsförmåga. Problemet med hypomani är inte minst att den, liksom mani, ofta följs av en depressiv episod. Hypomani ingår i bipolär sjukdom typ II.
Under en manisk period upplever den berörde ett ofta dramatiskt minskat behov av sömn, är överaktiv, har många idéer, tänker och talar snabbt, ibland så pass att det blir omöjligt att förstå vad personen vill säga. Karaktäristiskt är att tankeflödet i dessa perioder är präglat av så kallade lösa associationer, det vill säga personen hoppar från ett ämne till ett annat; dessa ämnen är då inte helt osammanhängande, utan hänger i regel ihop på ett långsökt sätt. Innan den maniska episoden är fullt utvecklad kan den berörde vara i en hypoman fas och omgivningen kan då uppleva personen som bättre presterande; detta förändras dock när personen i fråga är fullt manisk.
Ett problem i samband med maniska skov kan vara att personen startar företag eller åtar sig uppgifter som överstiger vad denne klarar eller har finansiella möjligheter att slutföra.
