By (fornsvenska byr, by, av boa, bo) kan på svenska dels beteckna en namngiven ort bestående av minst två närliggande gårdar och eventuellt flera torp på landsbygden, dels vara en vidare, mer juridisk beteckning för en samling gårdar som är eller har varit en samfällighet för gemensamt ägande och brukande av viss mark eller skog – så kallad allmänning. Denna senare definition stämmer fortfarande delvis för samebyar, och stämde innan skiftesreformerna i början av artonhundratalet på de svenska och finska tegskiften som delades av flera gårdar. Benämningen används i första hand om jordbruksbyar men kan även inkludera andra typer av bebyggelse av icke stadsmässig karaktär. Det kan även användas i moderna sammansättningar som semesterby eller fritidsby.
I Syd- och Mellaneuropa är typiska byanläggningar påvisbara ända sedan stenåldern. Under förhistorisk tid har bebyggelsen i Norden däremot mestadels bestått av ensamliggande gårdar. I den mån grupper av bebyggelse har förekommit brukar man kalla dem boplatser. Under slutet av järnåldern inleds det som kallas "bybildningsprocessen", då byar efter hand växer fram genom hemmansklyvningar på järnålderns gårdar, först i södra Sverige och senare i de norra delarna. I vissa landskap har processen varit svag, främst i skogstrakter; i bland annat vissa delar av Norrland, Uppland och västra Sverige med Värmland, Dalsland och Bohuslän har enstaka gårdar dominerat med - i de fall de har förekommit - små och unga byar. Även i Norge och på Gotland är byar sällsynta.
