Som geografisk term används platå om en av de landskapstyper vilka bildar huvuddragen av jordens yta. Platå är ett större eller mindre höglandsområde med jämn toppnivå, där höjdskillnaderna inte överstiger 100 meter. Däremot kan platån ligga några hundra meter över havet som Deccans platåland i Indien eller på flera tusen meter över havet som Pamir norr därom.Platåerna skiljer sig åt med hänsyn till läge, storlek, höjd och uppkomst. Vid foten av stora berg finns så kallade piedmontplatåer, intermontana platåer ligger mellan bergskedjor och kontinentala platåer bildar de stora inre delarna av gamla urbergsområden, som i norra Ryssland och Brasilien.Med hänsyn till platåernas uppkomst finns sådana som utgör kvarstående delar av ett gammalt eroderat landområde, residualplatåer. Sådana är vanliga i exempelvis västra USA, och kallas mesa eller, om de är små och isolerade, butte. Andra har bildats genom att lava förts upp till jordytan och skyddat området från nedbrytning och sönderstyckning, såsom Deccans platåland eller i mindre skala Västgötabergen, som Ålleberg.Många platåer har uppstått genom vertikala förkastningsrörelser av berggrundsblock då det bildas horstplatåer, exempelvis i Östafrika och Sverige.Höglandsområden med horisontell, jämn toppyta och branta sluttningar kan benämnas platåberg. Stora platåer höjer sig mer än 700 meter över omgivningen (relativ höjd), medan platåberg har en begränsad omfattning och höjd.
Den största och högsta platån på jorden är den tibetanska högplatån som ibland kallas "världens tak" och som täcker ungefär 2 500 000 km² på en ungefärlig höjd av 5 000 meter över havet. Den bildas fortfarande på grund av att indo-australiensiska och eurasiska kontinentalplattorna pressas mot varandra.
