Cello eller violoncell (pluralis: celli) är ett stråkinstrument och det djupaste i den moderna violinfamiljen. Kontrabas är det djupaste stråkinstrumentet men räknas inte till familjen utan till gambafamiljen. I notskrift noteras cellostämman vanligtvis i F-klav (basklav), samt i högre lägen höjd C-klav (tenorklav) eller G-klav (diskantklav). Strängarna är stämda i kvinter, nerifrån och upp C, G, d och a. Cellons register spänner över fyra och en halv oktav, flageoletter inte medräknat. Den har vanligtvis en varm och fylligt klingande ton, och dess stora tonregister gör att den lämpar sig mycket väl både som solo- och ensembleinstrument. Cellon hålls mellan knäna och stöds mot golvet med en utfällbar stackel. Snäckan, där strängarna fästs i stämskruvarna, ska sitta strax bakom huvudet, på vänstra sidan.
Cellon finns i flera olika konstruktionsmönster, vilka härstammar från de mest betydande violinmakarna genom historien. För cellons del är Antonio Stradivarius, Nicolo Amati, Matteo Gofriller och Domenico Montagnana några av dessa, vilkas mönster kopieras än idag.
