Manierism är en stildefinition som härrör från italienskans maniera, som ursprungligen betyder "stilfullhet" och betecknar grace, jämvikt och harmoni. Vanligen förknippas dock ordet "manierism" med konst och konstnärer som öppet visade överdriven skicklighet, virtuositet och nyckfullhet. Manierismen utgör en kontrast mot högrenässansens harmoni, ordning och perfektion, i synnerhet på det sätt den utmärks hos Rafael och Michelangelo.
Manierismens början
Manierismen uppstår omkring 1520 och var en reaktion mot i synnerhet högrenässansens honnörsord harmoni, symmetri och balans, som till exempel Michelangelos och Raffaello Santis verk. Michelangelo, som föddes 1475 var en djupt originell och nyskapande konstnär som har bidragit i högsta grad till högrenässansens konstnärliga utveckling, och var en av de första som på egen hand förvärvade den stora konstnärliga skicklighet som hans efterföljare gärna kopierade. Manierismen försöker dock endast imitera de yttre kännetecknen hos Michelangelos och Rafaels konst, utan att äga dess sinne och inre väsen. Därför blir manierism inom måleri och skulptur ofta en yttre företeelse om konstnären inte lyckas tillägga något eget till den.
Inom arkitekturen var sannolikt en av förebilderna Michelangelos senare verk vestibulen till Biblioteca Laurenziana (1523) i Florens. Arkitekten laborerar här med högst oortodoxa arkitektoniska element och detaljer.
Stildefinition
Manierismen kännetecknas huvudsakligen av klara färger, utarbetade kompositioner, överdrivna former och dramatisk rörelse.
